I mina tankar har det funnits en enda målbild i flera veckors tid, gällande den lördag som just passerade. Jag har sett mig själv springa in på Stockholm Stadion, händerna i luften, med ett sjukt jäkla lyckorus i kroppen. Publiken är där för min skull, applåderna ekar. Jublet gör att jag flyger fram, stort leende, näst intill gråtandes, stolt som en drake. Jag har klarat mitt första Marathon.

image.jpg
image.jpg

Exakt precis så kändes det, fast lite bättre och obeskrivligt. Jag skulle kunna leva på det ögonblicket i flera månader. De få minutrararna är värt alla mil i världen.

image.jpg
image.jpg

Klarblå himmel, sol, bästisar och kille som hejarklack längs vägen och ropandes på stadion (med egentillverkade plakat). Samt en oförskämt pigg kropp vid målgång är klart bidragande orsaker till en episk stund. Mina vänner. Jag är så sjukt stolt över att jag i samarbete med min kropp tog mig 4.2 mil i lördags. 

image.jpg
image.jpg

Sjukt viktigt, egentligen det jag skulle säga gör den stora skillnaden, är detaljerna. ;)

image.jpg

Peppen och känslan minutrarna innan start. 

image.jpg
image.jpg

Känslan efter, är bara ren skär lycka. Jag har tränat bra, men var ändå väldigt nervös. Inte sjutton vet man exakt hur ens kropp fungerar i ett sammanhang den aldrig har varit utsatt för tidigare.

Jag är absolut ingen och har inte ambitionen att bli någon "riktig" marathon löperska, men det är en fantastisk känsla att veta att min kropp och att jag mentalt klarar av den typen av utmaning, utan större bekymmer, på en hyfsad tid. Jag har inte ont någonstans och känslan när jag tänker tillbaka på det hela är bara härlig, exakt, precis det jag önskar att löpning ska vara för mig. 

image.jpg

Det fanns en stund på Djurgården där jag tyckte att det var både tungt och sjukt tråkigt. Väl tillbaka inne i stan, kändes det som inget kunde stoppa mig. Vetskapen om att jag snart skulle få höra mitt teams hejarop, Lisa, Adam, Henriette, Robin, Hanna, David, Amelia och co ytterligare en gång, det gav ett sådant sjukt driv.  Driv som jag även fått genom alla era fantastiksa hälsningar på Instagram, Facebook och sms. Tack snälla för all omtanke och pepp. Vore inget utan det. Ni får mig att vilja leva upp till de förväntningar ni har på mig, på ett bra sätt. Jag vill göra er stolta! Tack för att ni finns!

image.jpg

Min alldeles egna hejarklack!  

image.jpg

LYCKAN. DEN LYCKAN!  

image.jpg
image.jpg
image.jpg

Påväg mot dusch med segeröl i högsta hugg! 

image.jpg
image.jpg

Mera öl. Inga kan fira som vi! (Dessa innehöll alkohol.)

 

Massor av kramar från en överlycklig Marathon-tjej!  

2 Comments